Virusgott

“Only ten minutes of the old century remain. Here have I been sitting, reading that most wonderful book, ”La Roche on Yellow Fever,” written in 1853. Forty-seven years later it has been permitted to me and my assistants to lift the impenetrable veil that has surrounded the causation of this most wonderful, dreadful pest of humanity and to put it on a rational and scientific basis.”

Walter Reed i ett brev till sin fru, 31 december, 1900


I november år 1900 isolerade sig sexton män i ett läger knappt två mil utanför staden Quemados på Cuba, under ledning av läkaren och majoren Walter Reed. Reed, en erfaren bakteriolog, hade fått i uppgift av USA:s Surgeon General att leda US Army Yellow Fever Commission, bestående av Reed själv, James Carroll; en bakteriolog skolad i USA, Aristides Agramonte; en kubansk bakteriolog, och Jesse Lazear; en forskare på tropiska sjukdomar.  Lazear hade dock avlidit i Gula Febern, stungen av en mygga under de inledande experimenten, några månader tidigare. Med sig hade gruppen en handfull män, främst frivilliga soldater. Under de närmaste fyrtio dagarna skulle de med livet som insats försöka lösa gåtan med en sjukdom som gäckat läkare sedan slutet av 1700-talet, Gula Febern.

 

Genom åren hade en rad olika förslag på sjukdomens orsak framlagts: dålig hygien, svamp, luftburet gift och till och med Golfströmmen hade av olika forskare fått skulden. Man hade också haft svårt att bestämma sig för om sjukdomen var smittsam eller inte. Enligt den nu rådande teorin var det genom kontakt med nedsmittat material, vanligtvis textilier, som man ådrog sig sjukdomen.# 1881 hade dock en läkare vid namn Carlos J Finlay presenterat en hypotes som gjorde gällande att sjukdomen spreds av myggor, och det var den hypotesen Dr. Reed nu ämnade bevisa.# I en inspirerande uppvisning av vetenskaplig osjälviskhet lät sig ett antal av männen exponeras för sjukdomsrisker på stundtals vidriga sätt; en grupp om tre män tillbringade tjugo nätter i ett trångt, varmt och dåligt ventilerat skjul tillsammans med sängkläder tidigare tillhörande offer för Gula Febern. För att ytterligare öka den påstådda smittorisken hade textilierna besudlats med offrens avföring, urin och uppkastningar, men trots detta insjuknade ingen av männen. Lika bra gick det inte för de fyra män som lät sig utsättas för stick av myggor som ätit sig mätta på feberpatienter – alla fyra utvecklade sjukdomen några dagar senare.# Baserat på dessa iakttagelser, och efter att experimenten hade utförts ytterligare några gånger med samma resultat, kunde man dra slutsatsen att Gula Febern visserligen var smittsam, men bara genom överföring av blod från smittade personer, en överföring som främst verkade utföras  av myggor.

 

Reeds upptäckt skulle visa sig ha en enorm betydelse. I över tjugo år hade teorin om smittobärande material dominerat, och alla försök att hindra eller lindra utbrotten av sjukdomen hade inriktat sig på att desinficera eller förstöra tyg, möbler och annat man trodde bar smittan – givetvis till ingen nytta. Nu kunde man genom att ta fasta på Reeds slutsatser helt stoppa utbrotten, dels genom att döda alla myggor i närheten av utbrottsplatsen, och dels genom att skydda redan smittade patienter från myggbett. Redan året efter Reeds upptäckt, i februari 1901, lyckades man stoppa ett utbrott i Havanna på detta sätt.#


Senare samma år lyckades James Carroll visa varför ingen hittills hade lyckats med att finna den smittsamma agenten i offren. Han silade smittat blod genom ett Berkefeld-filter, ett filter så finporigt att inte ens bakterier kunde passera igenom det, och injicerade den bakteriefria produkten i en frisk försöksperson. Efter den sedvanliga inkubations-tiden insjuknade denne, något som inte hade kunnat ske om en bakterie hade legat bakom Gula Febern. Alltså återstod två alternativ: antingen orsakades sjukdomen av ett toxin, eller av en ultramikroskopisk agent av okänt slag; en sådan hade tre år tidigare visats ligga bakom Mul- och klövsjukan, och några år före det återfunnits i tobaksplantan. Då Carroll lyckades smitta en tredje patient med blodet från försökspersonen, och då blod som värmts upp till 55 grader Celsius visat sig vara ofarligt, kunde man utesluta toxinet som möjlig faktor. Ett sådant förökar sig inte, och skulle därför ha spätts ut för mycket i försökspersonens blodomlopp för att åstadkomma sjukdom i den tredje patienten, och skulle inte ha neutraliserats av värme. Bara en möjlighet kvarstod. Genom noggrant utförda experiment och med vetenskapliga metoder hade Reed och Carroll för första gången lyckats bevisa, som orsak till en mänsklig sjukdom, närvaron av vad som senare skulle bli känt som ett virus.# Senare skulle andra forskare skapa ett vaccin och utrota febern. Reeds grupp hade omedvetet hjälpt till att sätta standarden för det nya århundradets forskning, men det var, påstår jag, deras upptäckt, snarare än deras integritet och omsorgsfulla metoder, som skulle prägla den kommande vetenskapen.

×

Det går inte att kommentera.