Hello world!

På allvar. Jag tror inte jag vet när dom tog kontakt med mig första gången. Jag måste ha varit tio typ, knappt det. Mitt enda minne är att dom stod där, fullständigt skräckinjagande, utan att egentligen synas. Jag kommer bara ihåg färgen på deras kläder (kostymer). Dom var liksom intetsägande. Dammigt kornblå. En färg man kommer undan med. Osynliga egentligen.
Så här i efterhand kommer jag knappt ihåg det. Det var så långt ifrån någonting jag var van  vid. Så här i efterhand vill jag beskriva dom, säga att en var lite kortare, en kanske hade mustasch. Men ärligt talat har jag ingen aning. Om du bad mig beskriva dom idag hade jag inte kunnat säga nånting. Blekt kornblå kostymer. Korngrå.Det är ju egentligen helt oväsentligt Vad det handlDE OM DEN DAGEN VAR NÅGOT HELT ANNAT.

Det är svårt att förklara och jag önskar att jag hade köpt cigaretter. Det här är för viktigt för att avbryta med

Jag vet inte när dom tog kontakt med mig första gången. Jag antar att det var vid tioårsåldern, ni vet i den åldern när man låter nån äldre bekant liksom kommendera en utan att egentligen veta varför. När man fortfarande är mottaglig. (medgörlig).
// I alla fall så stod dom där, så vitt jag kan komma ihåg. (och ni måste förstå att det här är fragment av ett barns intryck). Så vitt jag kan komma ihåg var dom klädda i mörkblått. Inte det som man kunde kalla (eller det man senare lärde sig kalla) marinblått, mer en…      smutsblå färg. Som en kostym man hittar i en gammal släktings garderob när dom dör och man väljer ut nåt, inte för att man vill ha det egentligen utan mer för att det är synd att kläderna som hänger där fullständigt saknar värde och tanken på att nåns liv kokas ner till återstoden av deras garderob är så skrämmande. Konfirmationskavajen (stora slag), kavajen man bar på bästa vännens bröllop (glansig).
I vilket fall.

Jag. Eller ja. Jo, det är väl jag. Jag har ingen som helst anledning att be om ursäkt. Det må vara lätt för er att skoja bort, men då måste ni också tänka på hur svårt det är för mig att göra detsamma.

I vilket fall, oavsett, så var det så det var. Jag låg i mitt rum: påklädd. Mitt fönster (söderläge) stod öppet. MITT andra fönster (ö) var stängt. Nej inte stängt, men förhakat. Alltså för-hakat. Nå, som det nu hände och blev och så som natten förlöpte, så stod dom där.
Stiliga herrar, skulle absolut inte säga något annat. Men ändå kände jag mig lite bortanför.

Vilket i sig inte nödvändigtvis är knågot´´ dåligtr.

Men man undrar ju.

×

Det går inte att kommentera.